Intressanta tankar om agendan bakom nedläggningen av arbetslivsinstituet: här

För att tydliggöra att det spelar roll: mycket av den antidiskrimineringsforskning som vi har i sverige vad gäller etniska hierarkier i arbetslivet, den kommer just härifrån.
Här finns också många forskare med egna erfarenheter av att vara rasistiskt utsatta - att varje individ har egen erfarenhet av utsatthet i den specifika frågan den forskar på är ju inte poängen, men däremot vikten av att inte majoriteten av forskningslag har erfarenheter endast från förövarsidan när det forskas på ojämlikhet - det e svårt vifta bort.

Sen forskas det på massa annat än etnisk ojämlikhet - och jag gör en kvalificerad gissning på att mycket av den andra forskningen också är viktig och asspännande och kanske inte alltid överrens med nyliberal politik.

asså det verkar va med Nätverket Antirasistisk Akademi som med föreningen Backspace: typ hemligt sällskap, inte med flit men som konsekvens av brist på tid och pengar och menar jag kanske också töntiga onödiga prestationskrav. Kontaktuppgifter skulle räcka långt. Det bor rasistiskt utsatta folk i hela Sverige, utanför metropolerna, och också inom akademin fast utanför dom coolaste upplystaste ställena. Tyvärr går det inte att kontakta NAA om en inte känner rätt folk, det går över huvud taget inte att få reda på mer. Vilket jag märker eftersom folk hittar hit i jakten på detta nätverk. (Och Tyvärr, men detta är alltså en dead end för att få reda på mer om NAA, om du googlat dig hit av den anledningen.) Trist med slutna sällskap, oavsett orsak, tycker jag.

Så om du råkar läsa detta och e med i NAA: kan du inte ta och lägga upp två sökbara rader och nån sorts kontaktuppgift nånstans på nätet?

tack på förhand,

Det är den vackraste hösten här i studenthålan. Jag får både tänka och hångla, världen är brandgul, grannkatterna smyger på varandra. Ibland skymtar till och med verklighet bland texter och likgiltighet i den priviligerades bekväma liv. Men inget pirr och inga prinsessor. (Manskroppar... De kanske inte e så ointressanta ändå? En vill ju inte va biologist! Men varför pirrar det inte? Och inte nästa ögonblick heller. Och inte nästa. Men jag ger det åttahundra försök till om jag känner mig själv rätt, jag vinner nobelpriset i mest utdragna onödiga kommautprocess, det är lika bra jag lär mig alltid något, alltså jag verkar aldrig lära mig. Jag minns knappt vad jag borde lära mig.)

Fransyskan hör av sig i brottstycken. Vi är tid från förståelighet, skriver hon. Hon hittade till sin förvåning en prinsessa* i våras och tog sig hem från och ut ur den berlinska fantasivärlden vi hade till låns. Nu plockar hon isär och samlar ihop sina insidor. Hon måste göra så, tror jag, så tillkrånglat och så mödosamt, för att kunna närma sig världen på sätt som känns rimliga.

Hon tappar bort alla sina plastkort oftare än jag, jag trodde hon hade tappat sin emailadress med. Det bästa mailet var det, det överraskande som kom från henne. Jag vill träffa henne. Om tentan på torsdag går bra ska jag besöka henne! Hon ska få förklara bort meningslösheter och ge mig sammanhang emellan brottstyckena. Hon ska presentera mig för staden och nog ska jag träffa Professorn också while im at it. Och jag förvirras över min bestämdhet och undrar: Hur fungerar vänskap egentligen?

*min 'gaydar' e inte så illa som en kunde tro

lägger väl upp inbjudan här också: nu e tidpunkt för nästa studiecirkelsträff om vithet och rasism bestämt. fredagen 3e november, kl 18. (plats: hos peter)

Upplägget den här gången e att utifrån olika representationer och konstruktioner av vithet försöka fånga lite av vad som ingår i konceptet av tex döljande och maktutövande. Vi kollar på bilder, filmsnuttar, korta texter vi redan har en relation till (exemplifiering: vi kan ju analysera james bond som man. men i det ligger nästan alltid underförstått att vi analyserar honom som vit man. vad innebär just vitheten för hans möjligheter att vara kåt och mördande och överlevarebychance och ändå alltid rationell? och hur görs han till vit, är det genom att vara just allt detta - eller behövs tex den återkommande onda brunetten och goda blondinen? ok, det va en avstickare, tanken e iaf att leka med byggstenarna. att ha roligt, att skaffa oss verktyg för att gå vidare och att inte behöva va så defensiva i våra analyser.) förhoppningsvis kan det hjälpa oss att fortsätta både i riktningen det-privata-e-politiskt och tolkningar av mer "statsvetenskaplig" politik.

Ta med bilder och textsnuttar osv - allt möjligt ni tycker verkar intressant. gärna vardagssaker, gärna saker ni har någon relation till sedan tidigare. ta med ta med. No worries - inga texter att läsa i förväg.

Vill du va med - maila om du har min adress eller lämna nån sorts kontaktuppgift så hör jag av mig.

Regeringen föreslår att stödet till centrum mot rasism (CMR) ska avbrytas från och med 2008. Hur ska det förstås? Som ett "Dags att lägga ner folkrörelserna." kanske? Läs kommentar från Mana här eller gå in på kunskapsbanken som organiseras och finansieras av CMR här.

Uppdatering! saxat från cmr:s sida

KASTRULLUPPROR MOT...
-avdraget stöd till CMR, Centrum mot rasism
-strypning av stödresurser till Antidiskriminerings byråer
-nedläggning av Integrationsverket
-nedläggning av Arbetslivsinstitutet
-och alla andra åtgärder som innebär ett raserande av arbetet mot rasism och diskriminering

Medtag en kastrull, gryta eller stekpanna och en träslev att slå på den med.
Det låter väldigt mycket när många gör det samtidigt!

Vi träffas utanför riksdagen den 13/11 kl 17.00!

Vi utmanar alla som inte kan komma till Stockholm att göra samma sak utanför kommunhuset i respektive stad.

Kastrullupproret kommer att fortsätta tills vidare varje 13:e kl 17:00 varje månad.

Initiativtagare:Nätverket Antirasistisk Akademi

Grabben läser inte böcker. Dessutom fashineras han av nåt så genomointressant som electromäägenetizum och faller gärna in i utläggningar över ämnet vattenkraft och allt blir övertydligt ospännande och jag tänker att Nä, det här är inte på väg någonstans. Jag "ska bara" berätta en grej först, fegar jag lite, sen ska jag ska sätta stopp. Varpå jag - återigen - upptäcker att allt går att säga utan att bortfiltreras, att han tillåter mig att vara självklar på sätt jag sällan får vara, ja hela avslutningsprojektet kommer av sig helt.

Referat från akademins nationella jämställdhetskonferens, dag 1. (Inte läsvärt för så många kanske men om du typ va där och vill höra nån annans åsikt eller e kåraktiv men tyvärr missade, va vet jag.) Jag e sammanfattningsvis mycket nöjd, det va klart intressantare forskare än jag vågat hoppas. Allra mest tyckte jag om Pia Höök och Anneli Andersson. De är fetmarkerade för att hittas lätt i texten.

Först galet mkt ros till Pia Höök för superkompetent och supercoolt föredrag om sexism inom akademin: motstånd mot normen och när normen gör motstånd. Hon och Anna Wahl och deras gäng kommer med nån bok om några månader, den ska till å läsas. De tänker utifrån konkreta självupplevda situationer, typexempel, och fantiserar utifrån dem för att förstå vad som är möjligt, vad som är omöjligt, vad som hände och vad som kunde ha hänt. De verkar använda en väldigt handlings- och aktörsinriktad förståelse av situationerna, med tyngdpunkt på att de upprepar sig och att motståndet och motståndet mot motståndet spelas upp samtidigt.

Sen krossar Lisbeth Bekkengen hela jäkla pappaledighetsdiskursen. Hon bara mosar. Visar att jo, alla tänker att det där med ekonomi e viktigt, att kvinnan inte så gärna vill släppa ifrån sig barnen, och att det inte alltid är så accepterat på jobbet med föräldralediga män - men det gäller bara det allmänna. Inte är det skälet bakom varför hennes informanter delat eller inte delat på föräldraledigheten, och inte känner någon av hennes informanter någon som haft ovanstående som skäl heller. Istället är det mannens lust att vara hemma med barn som bestämt. Har han velat har det ordnats. Har han inte velat har det skippats. Punkt. Cool forskning.

Vilket förstås står i sån slående kontrast till konferensens två inkvoterade män, som glatt pladdrade på om allt och inget. Den första, Mansdivan, var lågvattenmärket och babblade om inget, medan den andra va jämförelsevis dräglig om pladdrade glatt och ostrukturerat om allt möjligt med anknytning till kvinnoförtryck. Men inte för mycket (redan för mycket) plats ska ödslas på Mansdivan, så vidare i programmet.

Under lunchen minglade jag som satan ska du veta chefen. Knöt kontakter och bytte mailadresser och följde vårt åsiktsprogram och hade mig. Efter lunch Ingrid Pincus om hur män ko-opterar och jäklar sig för att jämställdhetslagstiftning inte ska implementeras.

Sist vassa Anneli Andersson (centrum för genusvetenskap här i uppsala) som tillämpar Lundgrens normaliseringsprocess översatt på arbetslivet för att förstå vissa typer av grova könskränkande processer inom akademin. Asläskigt och med empiri sådär över gränsen, för det va verkligen grovt och jag känner hur jag så gärna skulle skrika Du ljuger! Håll käften! och sluppit höra, om jag bara haft empatibrist nog. Hennes avhandling kommer i mars och verkar sjukt spännande. Och jäkligt läskig. Jag tippar att hennes avhandling kommer att ge en ganska rejäl skjuts till förståelsen av sexuella trakasserier.

Ok, för att det inte förra inlägget ska bli ogenomträngligt ointressant luddigt lite exemplifiering:

Asså det e ju inte direkt så att studenthålan svämmar över av feministaktivister. En skulle kunna tippa att rätt många av oss som hänger i universitetskorridorerna känner varandra. Vi har jäkligt kul ihop, peppar varandra, festar, förälskar oss i varann, aktivistar oss, jobbar tillsammans, fikar, you name it. Samtidigt har vi ju olika perspektiv. Förstås och thankgod. Men det verkar sällan som vi har tid och ork att lyfta det som skiljer på konstruktiva vis. Tex: Hur skiljer sig vår syn på begreppet queer, dess möjligheter och återvändsgränder? Teoretiskt och aktivistisk. Eller: De svar och det synliggörande som feministisk postkolonial kritik ber om (kräver!) - är det en korrekt verklighetsbeskrivning och hur kan isf feministiska forskare med stabil nationalstatlig tillhörighet göra för att inte återigen placera sin respons i textens marginaler? Och hur ser argumenten däremot ut?

Och det här med snällheten förresten. Hur gör en för å vara snäll mot de snälla som kanske inte är snälla nog?? Fan, jag skulle verkligen vilja bli snällare. (det e ju bara å öva bruden!) Och samtidigt e det så mycket mer spännande att diskutera med de som är intressanta och imponerande och nånting därutöver men vad göra av all ilska? Och varifrån kommer den förresten? Och jag tror vi måste klara att kombinera ilska och snällhet för att kunna komma framåt men det e kanske det vi e rädda för att misslyckas med? ...och därav tystnaden...?

Vi hade en studiecirkel i feministisk teori för två år sen, eminienta Katrine Kool ledde och va verkligen skitbra men också way långt från att vilja nedprioritera nåt annat viktigt för att få plats med ordentliga förskutningar av heteronormativiteten eller nolltolerans mot kolonial maktordning och lite lyckades vi konflikta men inte superkonstruktivt och hur som helst va det fan två år sen och e sista gången jag kan minnas att jag vart med i något sånt samtal här i studenthålan. Intressant och lärorikt som fan va det, annars e vi mest Hej! och Pepp! och Feministfest! och det behöver vi ju också, men e det bara jag som faktiskt har himla lust att få lyfta en del av de konfliktlinjer som vi alla vet finns? Och asså jag menar verkligen dom små konfliktlinjerna, dom som inte måste va avgörande men istället kan leda framåt. Vi behöver inte fråga Petra Östergren vad hon tycker om prostitution (inte för att inte alla frågar ändå, hela tiden. shit va nyskapande. men fan, snällhet va det som skulle övas...) det räcker utmärkt att prata med varandra om kropp och kön och hud och vad som e centralt och vad som visst e spännande men ändå inte riktigt får plats denna gången heller. Gärna snällt. Men inte mjäkigt.

Första delen av helgen tillbringades i allt för smarta människors sällskap. Nu är min vanligtvis problematiseringsbefriade inställning till den, i min värld, självklara symbiosen mellan radikalfeminism, queerfeminism och postkolonial teori rubbad. Tänk om dom har rätt? Men oavsett - om dom smarta snälla människorna jämt e osams, vilka e inte osams då? Och vilka överlevnadsmöjligheter har tankar på tvärs i en sån värld?

uppdatering för uppdateringens skull:

På skvallerfronten e grabben fortfarande söt men under inga omständigheter långsiktig. Fast shit va han e briljant ibland. Som av misstag verkar det nästa ögonblick, men jag kan ändå inte motstå. Det jag trodde va jobbiga men absolut intressanta "kulturclashar i miniatyr" däremot va nog mest den gamla vanliga känslan av att varken förstå eller förstås. Den är universell, tippar jag.

Alla plastkort är dessutom borta. Vem e jag utan plastkort??

Kanske för att det va neutral plats den här gången och fler trygga tillbehör som mycket kläder, ett bord emellan oss, och hans polare va där också. Det gick bättre iaf. Eller kanske va det fokus, att vi snacka mediakritik den här gången inte som förra veckan när han kom in på utseendeideal och attraktion och dom jävla hudblekningskrämerna tills min arm blev liksom mer och mer självlysande där den låg kvar runt honom och försökte se avslappnad ut. Han verkar va som jag när det gäller dom jobbiga ämnena, liknande har jag gjort mot mången grabb och inte brytt mig shit, diskuterat våldsutsatthet övergreppsartade situationer dehumanisering och kropp och åter kropp medan jag aktivt vägrat fatta att grabben ifråga inte vet vad han ska göra av sin kropp mens vi snackar, och jag tänker fortsätta vägra fatta jag hoppas den här grabben tänker fortsätta vägra fatta mot mig så ska jag försöka återgälda på gott och smärta.
Men idag va det bara trevligt, som sagt.

Valanalys

(bara för folk med konto på qx tyvärr)