Sunday, November 12, 2006

Jag vill göra lite reklam också, och ge lite cred å så. Fan va spännande det va förra gången vi workshopade tycker jag och här kommer världens superprettoinlägg:

En grupp läste upp en del ur Blonde av Joyce Carol Oates för oss andra. Boken är en skönlitterär skildring av Marilyn Monroes liv. En vacker och läskig skildring med ett välutvecklat intersektionalistiskt perspektiv. I varje sats är Marilyn en vit kvinna. (Oates har med klass varenda sats också, men Marilyns klassposition och klassbakgrund överensstämmer ju inte alltid och jag skulle tippa att dynamiken där e mkt klurigare och jag lämnar det utanför analysen for now.) Och i just detta stycke vi diskuterade tematiseras vithet kanske mer än någonsin. Det är en fantisering kring fotograferingen av den kända bilden där klänningen blåser upp, Marilyn håller den nere, och hon skrattar.

Håret blekt, könshåret blekt. Erövrad vithet. Hennes klänning är elfenbensvit. Hon är en trofé. Männenmedmakt runt omkring henne är rationella professionella riktar bländande kameraljus mot hennes kropp. Men sedan: mörk svettfläck i Marilyns nacke. När männenmedmakt blir hotande porträtteras de som elefanter. En elefantflock. Marilyn är en lysande vit souvenir för de rationella kolonisatörerna. När de slår henne, knullar henne, tar hennes pengar, då pekar kodorden mot kolonialismens andra aktörer. De som kommer därifrån. De är inte längre samma män, och vi får hjälp att förstå förändringen genom närvaron av afrikansitiska koder.*

Jag undrar hur Oates ser på sitt bildspråk i det avsnittet. Det är så klassiskt, det är så verkningsfullt, och det är så extremt problematiskt. Tony Morrison har analyserat övertydligt liknande användningar av rasistisk symbolik i Att ha och inte ha av Hemingway åtta år före Blonde kommer.** Jag litar på Oates hantverksskicklighet, jag litar på att hon vet vad hon gör. Och det är effektfullt. Morrison efterfrågar utforskning av de tekniker med vilka afrikanistisk närvaro används för att utmåla och förstärka uppfinningen av vithet och vad den innebär. Oates gör en fallstudie. Men hon berättar inte för oss. Alltså blir texten bara empiri: såhär ser reproduktionen av vithet ut. Detta är en reproduktion av vithet.

Eller berättar hon? Ger hon oss verktyg att upptäcka själva? Sällan är vithet så synlig som i Blonde. Så tydligt någonting som just måste erövras, i alla betydelser av ordet.


Äh, jag vet inte. Men spännande studiecirkel-workshop va det. Kom gärna nästa månad, då tänker vi va lika smarta ;-) Inbjudan i inlägget under.



*Vi kan förstå dem som Dr Jekyll och Mr Hyde. Visste ni att trots att dr Jekyll förstås är vit så är mr Hyde svart i tidiga versioner. Om jag minns rätt ska det även markeras i tidiga böcker. Filmen jag har sett är från 1911. Dr Jekyll är blond i den, men hans okontrollerade insida... Har vi kanske inte alla en vilde inom oss? (obs: ironi) Idén med att personligheten skulle gå att dela upp i goda sidor och dåliga sidor visualiseras föga förvånande med hjälp av en skandinav och en afrikan.

**Mörkt Spel, vithet och den litterära fantasin, 1993. Orginalet Playing in the dark kom 1992

2 Comments:

Blogger johanna said...

Tack jag kommer gärna! Maila gärna mer info: nordlund.johanna@gmail.com.

Hur många brukar komma, hur stor del av utredningen bör varje person ha läst?

12/11/06 13:53  
Anonymous Anonymous said...

Intressant text! Har hört att Blonde är väldigt feministisk av de som läst den, men de verkade inte märka av eller förstå markeringen av vitheten som del i troféigheten, nu finns det ju ännu fler skäl att läsa den.

20/11/06 00:32  

Post a Comment

<< Home