Jag kommer att hänga alldeles för mycket med sexindustin (alias Monstret) senare i vinter för att den här patos-tonen från de senaste inläggen ska va uthärdlig. Bloggen pausar därför till och med den 16:e december, medan jag letar efter språk vasst nog för närstrider med Monstret.

Syrran frågar Vad ska vi göra? Det är en öppen fråga, Grabbarna Grus säger skyndsamt Ingenting! och Duktiga Flickor övar upp förmågan att förklara världen för deras döva öron. Vi slipar i alla fall våra argument... (Klockan fem. Fredag morgon, torsdag natt, långt från sömn. Fortfarande ute. Jag kan inte ta mig hem. Så jag byter bara riktning för de vet snart var jag bor. Och jag vill leva.)

Jag timade tydligen dagen mot mansvåld med att läsa i en sån där fet "klassiker" som mässar att klasskampen är den största kampen. (Jag, ett vapen, och en man på min rygg.) Inom varje klass finns det sen "underpriviligerade grupper": unga, dom från landet, kvinnor... (Du skrattar, det är lite lustigt, vilka tankar som dyker upp. Typ jag har'nte sett Barbados så jag måste ta mig ut.) Vad har vi för val? frågar Syrran. Ni har inga val, eftersom ni inte finns, svarar Grabbarna Grus. (Ja, jag bar den lilla röda, ska jag bli knullad nu? Av dig, dina vänner, din far, herren Gud...)

Utan "kvinnor" blir kvinnor tusen och åter tusen våldsutsatta individer, varje kamp en personlig kamp, och självförsvarets våld, när det över huvud taget är ett möjligt val, en extremt privat vånda. (Jag och Jesus för nåt år sen, bruka hänga å han sa "Det är ditt val men kom ihåg: Jag tror inte du är här om tre dar så välj du väl" Säg vad e rätt. E det min rätt att ligga på mage?)

Svensk brottsstatistisk säger många olika saker, säger med pondusen hos den som verkligen vet att pojkar är mer våldsutsatta än flickor. Frågorna lyder: Har du blivit utsatt för fysiskt våld? Har din cykel blivit snodd? När svenska kvinnor väl får frågan svarar vi. Men hur gör vi för att bli lyssnade på? (Jag, ett vapen och en man på min rygg. Men jag har'nte sett Barbados så jag måste ta mig ut.) Vi gör våra små, små revolutioner systrar, vi fortsätter, vi kämpar och älskar, vi sårar varandra och vi sliter ut oss och ibland gråter vi och ger upp, men riktigt ge upp kan vi inte, det är inte möjligt för våra kroppar är våra fängelsen.

Vi va på teater och såg Jösses Flickor förra veckan, och den berättade just detta så jag blev helt gråtfärdig. Den berättade om en kvinnokamp i små, små, envisa steg. Om en kvinnokamp som blandade det mjuka med det hårda, som sa Vi beväpnar oss! och nästa ögonblick För freden! och För barnens skull! och ser du någon motsättning i det vill jag be dig tänka en gång till. Jag tror kamper mår bra av många olika ingångar och massvis av metoder. Min allra första bloggtext handlade förresten om ninjafeminism, och även om jag ser "Ska vi beväpna oss?" som en metaforisk fråga, så vill jag påminna både dig som läser och mig som skriver att om någon av alla dessa "kamper" gick att separera från verkliga människor, konkreta kroppsminnen, då skulle de ju inte behövas, då skulle vi göra skojigare grejer med vår tid.

utdrag ur Me And A Gun av Tori Amos (min övers)

Lulu, som går på dramaten nu, använder sig av blackface. Karaktären i blackface spelar dessutom våldtäcktsman.

Blackface innebär att en Vit* skådespelare målar sig med svart färg och spelar svart. Det finns en lång tradition av blackface i USA, men sedan typ 50-talet e det inte ok längre, olika afro-amerikanska organisationer kämpade häcken av sig för att bli av med det. Typiskt nog dyker det upp grejer fortfarande, också i USA, men det här, på Dramaten, e ju ett par hack värre. Jag trodde inte det skulle hända i Sverige, här finns ju inte en tradition av just detta rasistiska uttrycksmedlet, men det innebär ju också att vi inte e alerta på att sätta stopp för det.

Jag tycker att det vore rimligt att typ skriva en kort debattext med ett gäng undertecknade och skicka både till dramaten och till lite tidningar. Nån som sett pjäsen (eller kan tänka sig att se den) kanske? Eller, om jag lyckas övertala Kajsa att skriva, nån som vill va med och skriva under?







*Det finns olika tankar och traditioner kring hur "raskategorier" ska skrivas. Jag e kritisk till att "ras" skulle existera i någon sorts biologisk "naturlig" verklighet, men menar att ras, diskursivt skapad, är något högst reellt, och dessutom att Ras måste benämnas som den politiska positionen den (galet ofta) är.

Bilden är förresten en filmaffisch till Bamboozled. Asbra film på temat rasism inom kultur och media.

intressant men störande som fan
Andra bloggar om: rasism, teater, kultur, vit makt, blackface, stereotyper, dramaten, politik, överraskningar

oj, kolla "efterfesten" till socialistiskt forum! Jag ska gå, följ med!!


Måndag och tisdag 20-21 november
SLAGET OM EUROPA ARVET EFTER FRANZ FANON
Franz Fanon är utan tvekan ’det postkoloniala teoribildnings fader’, en föregångare till Edward Said, Gayatri Spivak, bell hooks, Paul Gilroy, Trin Minh-Ha och Aydrey Lorde för att nämna några*. Slaget om Europa: arvet efter Franz Fanon

Måndag 20 november 18:00-21:00 filmvisning: Slaget om Alger och diskussion med Dariush Moavendost och Ylva Habel. Lokal: Biografen Zita

Tisdag 21 november 09:00-16:30, ABF-huset, Sveavägen 41 Med: Dariush Moavendos, Ylva Habel, Per Wirtén, Paulina de los Reyes, Michael Azar, Stefan Jonsson, Inga Brandell, Mikela Lundahl, Anders Ehnmark, Shahram Khosravi, Andreas Malm, Nuri Tut, Lawen Mohtadi, Masoud Kamali. Beställ program: kultur@abfstockholm 08-453 41 00



*mindre redaktionella ändringar har gjorts för att åtgärda sexismen i namedroppandet

Gahh, va tvungen att gå sällskap med en partikamrat hela vägen hem från onsdagsölen till studentförorten. Han typ slutade inte orera. Jag tyst till mig: alliansbygge, jobba ihop med vänstermännen fast dom e patriarkala töntar, tycka olika men kunna föra gemensam politik i vissa frågor, alliansbygge, nyckeln till lyckad politik, alliansbygge, alliansbygge Han högt till sig: Jag e så smart att jag kan allt bruden brevid mig kan och lite bättre. Höhö.
På repeat.

mer reklam...
Om du gör nåt ang Gaza den här månaden, organiserar föredrag osv, maila gärna Debby Lerman på debbyl@actcom.co.il och berätta vad.

Gaza
Stop the Siege! Stop the War!
A month of protest: November 4 – December 2, 2006

The situation in Gaza has reached emergency levels – inadequate water, electricity, and medicine; widespread hunger, poverty, and unemployment; schools and other services out of operation; and constant bombardments and attacks by the Israeli military. The problem is the siege of the Gaza Strip by Israel and the sanctions imposed by the international community, made worse by ongoing IDF attacks. If this siege continues, we will see spreading disease, malnutrition, and anarchy.

Join Our International Campaign

The community of peace organizations in Israel has joined together in a coordinated, major campaign to end the siege of Gaza and call upon Israel to embark upon negotiations with the Palestinian legitimate representative. Israel and the international community must respect the political choice of the Palestinian people.

Gaza: Stop the Siege – Stop the War!

December 2: Demonstrations around the world

Jag vill göra lite reklam också, och ge lite cred å så. Fan va spännande det va förra gången vi workshopade tycker jag och här kommer världens superprettoinlägg:

En grupp läste upp en del ur Blonde av Joyce Carol Oates för oss andra. Boken är en skönlitterär skildring av Marilyn Monroes liv. En vacker och läskig skildring med ett välutvecklat intersektionalistiskt perspektiv. I varje sats är Marilyn en vit kvinna. (Oates har med klass varenda sats också, men Marilyns klassposition och klassbakgrund överensstämmer ju inte alltid och jag skulle tippa att dynamiken där e mkt klurigare och jag lämnar det utanför analysen for now.) Och i just detta stycke vi diskuterade tematiseras vithet kanske mer än någonsin. Det är en fantisering kring fotograferingen av den kända bilden där klänningen blåser upp, Marilyn håller den nere, och hon skrattar.

Håret blekt, könshåret blekt. Erövrad vithet. Hennes klänning är elfenbensvit. Hon är en trofé. Männenmedmakt runt omkring henne är rationella professionella riktar bländande kameraljus mot hennes kropp. Men sedan: mörk svettfläck i Marilyns nacke. När männenmedmakt blir hotande porträtteras de som elefanter. En elefantflock. Marilyn är en lysande vit souvenir för de rationella kolonisatörerna. När de slår henne, knullar henne, tar hennes pengar, då pekar kodorden mot kolonialismens andra aktörer. De som kommer därifrån. De är inte längre samma män, och vi får hjälp att förstå förändringen genom närvaron av afrikansitiska koder.*

Jag undrar hur Oates ser på sitt bildspråk i det avsnittet. Det är så klassiskt, det är så verkningsfullt, och det är så extremt problematiskt. Tony Morrison har analyserat övertydligt liknande användningar av rasistisk symbolik i Att ha och inte ha av Hemingway åtta år före Blonde kommer.** Jag litar på Oates hantverksskicklighet, jag litar på att hon vet vad hon gör. Och det är effektfullt. Morrison efterfrågar utforskning av de tekniker med vilka afrikanistisk närvaro används för att utmåla och förstärka uppfinningen av vithet och vad den innebär. Oates gör en fallstudie. Men hon berättar inte för oss. Alltså blir texten bara empiri: såhär ser reproduktionen av vithet ut. Detta är en reproduktion av vithet.

Eller berättar hon? Ger hon oss verktyg att upptäcka själva? Sällan är vithet så synlig som i Blonde. Så tydligt någonting som just måste erövras, i alla betydelser av ordet.


Äh, jag vet inte. Men spännande studiecirkel-workshop va det. Kom gärna nästa månad, då tänker vi va lika smarta ;-) Inbjudan i inlägget under.



*Vi kan förstå dem som Dr Jekyll och Mr Hyde. Visste ni att trots att dr Jekyll förstås är vit så är mr Hyde svart i tidiga versioner. Om jag minns rätt ska det även markeras i tidiga böcker. Filmen jag har sett är från 1911. Dr Jekyll är blond i den, men hans okontrollerade insida... Har vi kanske inte alla en vilde inom oss? (obs: ironi) Idén med att personligheten skulle gå att dela upp i goda sidor och dåliga sidor visualiseras föga förvånande med hjälp av en skandinav och en afrikan.

**Mörkt Spel, vithet och den litterära fantasin, 1993. Orginalet Playing in the dark kom 1992

INBJUDAN
Nästa studiecirkel träff om rasism med fokus på vithet kommer vi att gå igenom maktutredningen om integration och strukturell diskriminering. Vi kommer att ha läst olika delar innan (först till kvarnen gäller, välj din del redan idag ;-) och presentera dem för varandra. Och typ diskutera verklighetsbeskrivningen och de föreslagna åtgärdena. (ps. vi kommer vara nästan bara organiserade sossar. men om du exempelvis står en bit till vänster om oss kommer vi självklart måna om att diskutera på sätt så du också känner dig hemma. gäller förstås också om någon en bit högerut mot allra största förmodan skulle hitta hit.)


Datum: 4:e december kl 18.00
lokal: en trappa ovan Snerikes bibliotek

vill du va med kontakta mig eller lämna kontaktuppgifter.

VÄLKOMMEN!

Blackspot Sneakers
Jag log i mjugg åt att jag skulle bli först. Men så mycket före har jag inte lust å va. Varför har det inte blivit nån trend??

Nu ere askallt å dags att köpa nya skor. Köp stans snyggaste!
För att hitta en affär nära dig, klicka här och välj land.




intressant för å va reklam iaf.
Andra bloggar om: rättvisemärkt, aktivism, anticorporation, fackföreningar, adbusters, skor, mode, trendigt, konsumtion

Vi hade en lång diskussion i min Gruppe Antisexistischer Praxis - definitionsrätt eller definitionsmakt? - klart vi landade på makt till slut. Det där valet och kvalet mellan att använda sig av mänskligarättigheterorden som taktik eller av konfliktperspektivets energi och skärpa. Men inte fan e det nån som har rätt att ge kvinnor rätt att definiera våld som våld. Inte heller välmenande Vi kunde ge användbara definitioner till de brudar vi hjälpte. Men vi kämpade tillsammans. Vi gav varandra utrymme för kamp mot tvivel och mardrömmar, trygga skuldror att falla tillbaka på, närvaro, ord, massa humor som tog udden av. Att sätta namn på sina upplevelser, och andras, är en kamp.* Det är en kamp vi bara kan föra tillsammans, för ord ägs ju inte av människor som individer. Mäns** kamp för felförståelse förs också gemensamt, de är enade och effektiva och de drar med sig oss. Och vi lär bort vår mänsklighet: omänskliggör oss själva, omänskliggör andra Kvinnor. Det finns ingen trevlig bjudning med sju sorters definitioner (välj din favoritsmak). Alla har med allt å göra.

Varje gång vi pratar om mansvåld, jag och min far, har han glömt förra gången vi pratade mansvåld. Vi tar det från början, igen: Nej pappa, det går inte att se på kvinnor om de är såna som blir slagna eller om de är normala. Pappa det finns inga normala kvinnor i ett patriarkat, det finns bara vi som blir slagna. / Pappa vet du Anders, den blonda medelklasskillen från Vasastan, vet du han har hotat mig, hotat att slå mig blodig. / Pappa jag har ställt upp på sex utan att vilja det jag vet inte hur många gånger jag förstår inte hur jag ska göra för att säga Nej. Eller Ja, för den delen. / Pappa kan du se det på mig? Och det fungerar, det är bra samtal. Det är en pappa som kan lyssna. Men han vägrar minnas, låter sig aldrig glömma vilken sida han står på.Kanske kostar det för mycket. Sen igen, nästa gång vi ses: samtalet börjar om. Kampen om definitionerna börjar om. Det är ett könskrig, försöker jag undvika att tänka.

Jag ska strax skriva på min uppsats. Ett störande (i meningen intressant) fynd är att det inte framkommer något samband mellan att rapportera våld från make eller exmake och att rapportera ohälsa. Från kvalitativ forskning vet vi (Från två sekunder på en kvinnojour. Från vardagslivet. Vi vet.) att det finns samband mellan att utsättas från våld från den en lever tillsammans med och att må för jävligt, både kortsiktigt och långsiktigt. Så varför syns det inte kvantitativt? Det är den frågan som får mig att tänka på förra vinterns samtal om Recht respektive Macht. Vad händer när vi slutar felförstå? När vi kämpar oss till ord som ingen kan ge oss, ingen har nån jävla rätt att ge oss som om de inte redan vore våra att bära, och fan ingen nånsin kommer ge oss om vi sitter snällt och väntar. Vad händer med våra ryggar, med trycket mot våra tinningar, vad händer när vi namnger trots att namngivning har så mycket med skam å göra? Finns det vinster där vi trodde det fanns bara smärta?

*Klassifikationskampen är den kanske viktigaste, och mest dolda, dimensionen av klasskampen, enligt Veckansbok. För att dra en parallell. Men här är det alltså könskriget som är i fokus.

**Stör du dig på ordet, generaliseringen? Klart män kan vara feminister men är du man så har du manliga privilegier, du har erfarenheter av malebonding och med största sannolikhet stöttar du patriarkatet också, när du inte märker det själv om inte annars. (väljer att inte märka det) Du har erfarenheter av att vara förövare, även om du absolut också kan arbeta mot patriarkatet. Du kommer aldrig va centralperson i en antisexistisk kamp. Men du kan gärna sluta vara centralperson i den sexistiska kampen.

Juliette Lewis några ögonblick på TV. Hon är vacker och trash. Jag fokuserar allt jag kan på att lyssna på vad hon menar och inte haka upp mig på markörer. Där sitter också någon som jag. Hon där är en såndär fisförnäm finfeministflicka, antyder programledaren, vad tycker du om sånt, coola, sexiga Horjuliette? Och Juliette förväntas hugga och hon hugger och programledaren ler sitt grisleende men då vrider hon, vänder obekymrat och plötsligt, solidariserar sig med finflickan och tji får programledaren. Men Juliettes solidaritet med sig själv som Kvinna kostar klassolidaritet. Det blir arbetarklassmännen som får bära lasset. Det blir de som framstår som banditer, skyldiga till utövande av oacceptabel ointelligens. Juliette hugger till slut mot de som använder samma språk som hon själv istället för de som har hennes kropp. Grisleendet brevid henne hade föredragit den första versionen men hans flin är fortfarande alldeles för tryggt.

Fast jag e liksom så konstig fortfarande jag känner igen dagarna men inte mej. Det spelar ingen roll. Det e inget en kan göra nåt åt. Kanske såhär ja alltid varit? Dåligt samvete? Knappt det ingenting har någonting med mej å göra. Ja saknar mina nätter på kontoret, färgprickarna som täcker skärmen, frånvaron av alla andra i byggnaden. Allt e avstängt, jag å världen. Det e dit ja ska. Vart? Lite i taget: Allt e mitt om jag bara koncentrerar mig. Eller va det tvärtom?