Det är den vackraste hösten här i studenthålan. Jag får både tänka och hångla, världen är brandgul, grannkatterna smyger på varandra. Ibland skymtar till och med verklighet bland texter och likgiltighet i den priviligerades bekväma liv. Men inget pirr och inga prinsessor. (Manskroppar... De kanske inte e så ointressanta ändå? En vill ju inte va biologist! Men varför pirrar det inte? Och inte nästa ögonblick heller. Och inte nästa. Men jag ger det åttahundra försök till om jag känner mig själv rätt, jag vinner nobelpriset i mest utdragna onödiga kommautprocess, det är lika bra jag lär mig alltid något, alltså jag verkar aldrig lära mig. Jag minns knappt vad jag borde lära mig.)

Fransyskan hör av sig i brottstycken. Vi är tid från förståelighet, skriver hon. Hon hittade till sin förvåning en prinsessa* i våras och tog sig hem från och ut ur den berlinska fantasivärlden vi hade till låns. Nu plockar hon isär och samlar ihop sina insidor. Hon måste göra så, tror jag, så tillkrånglat och så mödosamt, för att kunna närma sig världen på sätt som känns rimliga.

Hon tappar bort alla sina plastkort oftare än jag, jag trodde hon hade tappat sin emailadress med. Det bästa mailet var det, det överraskande som kom från henne. Jag vill träffa henne. Om tentan på torsdag går bra ska jag besöka henne! Hon ska få förklara bort meningslösheter och ge mig sammanhang emellan brottstyckena. Hon ska presentera mig för staden och nog ska jag träffa Professorn också while im at it. Och jag förvirras över min bestämdhet och undrar: Hur fungerar vänskap egentligen?

*min 'gaydar' e inte så illa som en kunde tro