Syrran frågar Vad ska vi göra? Det är en öppen fråga, Grabbarna Grus säger skyndsamt Ingenting! och Duktiga Flickor övar upp förmågan att förklara världen för deras döva öron. Vi slipar i alla fall våra argument... (Klockan fem. Fredag morgon, torsdag natt, långt från sömn. Fortfarande ute. Jag kan inte ta mig hem. Så jag byter bara riktning för de vet snart var jag bor. Och jag vill leva.)

Jag timade tydligen dagen mot mansvåld med att läsa i en sån där fet "klassiker" som mässar att klasskampen är den största kampen. (Jag, ett vapen, och en man på min rygg.) Inom varje klass finns det sen "underpriviligerade grupper": unga, dom från landet, kvinnor... (Du skrattar, det är lite lustigt, vilka tankar som dyker upp. Typ jag har'nte sett Barbados så jag måste ta mig ut.) Vad har vi för val? frågar Syrran. Ni har inga val, eftersom ni inte finns, svarar Grabbarna Grus. (Ja, jag bar den lilla röda, ska jag bli knullad nu? Av dig, dina vänner, din far, herren Gud...)

Utan "kvinnor" blir kvinnor tusen och åter tusen våldsutsatta individer, varje kamp en personlig kamp, och självförsvarets våld, när det över huvud taget är ett möjligt val, en extremt privat vånda. (Jag och Jesus för nåt år sen, bruka hänga å han sa "Det är ditt val men kom ihåg: Jag tror inte du är här om tre dar så välj du väl" Säg vad e rätt. E det min rätt att ligga på mage?)

Svensk brottsstatistisk säger många olika saker, säger med pondusen hos den som verkligen vet att pojkar är mer våldsutsatta än flickor. Frågorna lyder: Har du blivit utsatt för fysiskt våld? Har din cykel blivit snodd? När svenska kvinnor väl får frågan svarar vi. Men hur gör vi för att bli lyssnade på? (Jag, ett vapen och en man på min rygg. Men jag har'nte sett Barbados så jag måste ta mig ut.) Vi gör våra små, små revolutioner systrar, vi fortsätter, vi kämpar och älskar, vi sårar varandra och vi sliter ut oss och ibland gråter vi och ger upp, men riktigt ge upp kan vi inte, det är inte möjligt för våra kroppar är våra fängelsen.

Vi va på teater och såg Jösses Flickor förra veckan, och den berättade just detta så jag blev helt gråtfärdig. Den berättade om en kvinnokamp i små, små, envisa steg. Om en kvinnokamp som blandade det mjuka med det hårda, som sa Vi beväpnar oss! och nästa ögonblick För freden! och För barnens skull! och ser du någon motsättning i det vill jag be dig tänka en gång till. Jag tror kamper mår bra av många olika ingångar och massvis av metoder. Min allra första bloggtext handlade förresten om ninjafeminism, och även om jag ser "Ska vi beväpna oss?" som en metaforisk fråga, så vill jag påminna både dig som läser och mig som skriver att om någon av alla dessa "kamper" gick att separera från verkliga människor, konkreta kroppsminnen, då skulle de ju inte behövas, då skulle vi göra skojigare grejer med vår tid.

utdrag ur Me And A Gun av Tori Amos (min övers)