Ok, för att det inte förra inlägget ska bli ogenomträngligt ointressant luddigt lite exemplifiering:

Asså det e ju inte direkt så att studenthålan svämmar över av feministaktivister. En skulle kunna tippa att rätt många av oss som hänger i universitetskorridorerna känner varandra. Vi har jäkligt kul ihop, peppar varandra, festar, förälskar oss i varann, aktivistar oss, jobbar tillsammans, fikar, you name it. Samtidigt har vi ju olika perspektiv. Förstås och thankgod. Men det verkar sällan som vi har tid och ork att lyfta det som skiljer på konstruktiva vis. Tex: Hur skiljer sig vår syn på begreppet queer, dess möjligheter och återvändsgränder? Teoretiskt och aktivistisk. Eller: De svar och det synliggörande som feministisk postkolonial kritik ber om (kräver!) - är det en korrekt verklighetsbeskrivning och hur kan isf feministiska forskare med stabil nationalstatlig tillhörighet göra för att inte återigen placera sin respons i textens marginaler? Och hur ser argumenten däremot ut?

Och det här med snällheten förresten. Hur gör en för å vara snäll mot de snälla som kanske inte är snälla nog?? Fan, jag skulle verkligen vilja bli snällare. (det e ju bara å öva bruden!) Och samtidigt e det så mycket mer spännande att diskutera med de som är intressanta och imponerande och nånting därutöver men vad göra av all ilska? Och varifrån kommer den förresten? Och jag tror vi måste klara att kombinera ilska och snällhet för att kunna komma framåt men det e kanske det vi e rädda för att misslyckas med? ...och därav tystnaden...?

Vi hade en studiecirkel i feministisk teori för två år sen, eminienta Katrine Kool ledde och va verkligen skitbra men också way långt från att vilja nedprioritera nåt annat viktigt för att få plats med ordentliga förskutningar av heteronormativiteten eller nolltolerans mot kolonial maktordning och lite lyckades vi konflikta men inte superkonstruktivt och hur som helst va det fan två år sen och e sista gången jag kan minnas att jag vart med i något sånt samtal här i studenthålan. Intressant och lärorikt som fan va det, annars e vi mest Hej! och Pepp! och Feministfest! och det behöver vi ju också, men e det bara jag som faktiskt har himla lust att få lyfta en del av de konfliktlinjer som vi alla vet finns? Och asså jag menar verkligen dom små konfliktlinjerna, dom som inte måste va avgörande men istället kan leda framåt. Vi behöver inte fråga Petra Östergren vad hon tycker om prostitution (inte för att inte alla frågar ändå, hela tiden. shit va nyskapande. men fan, snällhet va det som skulle övas...) det räcker utmärkt att prata med varandra om kropp och kön och hud och vad som e centralt och vad som visst e spännande men ändå inte riktigt får plats denna gången heller. Gärna snällt. Men inte mjäkigt.