Vi hade en lång diskussion i min Gruppe Antisexistischer Praxis - definitionsrätt eller definitionsmakt? - klart vi landade på makt till slut. Det där valet och kvalet mellan att använda sig av mänskligarättigheterorden som taktik eller av konfliktperspektivets energi och skärpa. Men inte fan e det nån som har rätt att ge kvinnor rätt att definiera våld som våld. Inte heller välmenande Vi kunde ge användbara definitioner till de brudar vi hjälpte. Men vi kämpade tillsammans. Vi gav varandra utrymme för kamp mot tvivel och mardrömmar, trygga skuldror att falla tillbaka på, närvaro, ord, massa humor som tog udden av. Att sätta namn på sina upplevelser, och andras, är en kamp.* Det är en kamp vi bara kan föra tillsammans, för ord ägs ju inte av människor som individer. Mäns** kamp för felförståelse förs också gemensamt, de är enade och effektiva och de drar med sig oss. Och vi lär bort vår mänsklighet: omänskliggör oss själva, omänskliggör andra Kvinnor. Det finns ingen trevlig bjudning med sju sorters definitioner (välj din favoritsmak). Alla har med allt å göra.

Varje gång vi pratar om mansvåld, jag och min far, har han glömt förra gången vi pratade mansvåld. Vi tar det från början, igen: Nej pappa, det går inte att se på kvinnor om de är såna som blir slagna eller om de är normala. Pappa det finns inga normala kvinnor i ett patriarkat, det finns bara vi som blir slagna. / Pappa vet du Anders, den blonda medelklasskillen från Vasastan, vet du han har hotat mig, hotat att slå mig blodig. / Pappa jag har ställt upp på sex utan att vilja det jag vet inte hur många gånger jag förstår inte hur jag ska göra för att säga Nej. Eller Ja, för den delen. / Pappa kan du se det på mig? Och det fungerar, det är bra samtal. Det är en pappa som kan lyssna. Men han vägrar minnas, låter sig aldrig glömma vilken sida han står på.Kanske kostar det för mycket. Sen igen, nästa gång vi ses: samtalet börjar om. Kampen om definitionerna börjar om. Det är ett könskrig, försöker jag undvika att tänka.

Jag ska strax skriva på min uppsats. Ett störande (i meningen intressant) fynd är att det inte framkommer något samband mellan att rapportera våld från make eller exmake och att rapportera ohälsa. Från kvalitativ forskning vet vi (Från två sekunder på en kvinnojour. Från vardagslivet. Vi vet.) att det finns samband mellan att utsättas från våld från den en lever tillsammans med och att må för jävligt, både kortsiktigt och långsiktigt. Så varför syns det inte kvantitativt? Det är den frågan som får mig att tänka på förra vinterns samtal om Recht respektive Macht. Vad händer när vi slutar felförstå? När vi kämpar oss till ord som ingen kan ge oss, ingen har nån jävla rätt att ge oss som om de inte redan vore våra att bära, och fan ingen nånsin kommer ge oss om vi sitter snällt och väntar. Vad händer med våra ryggar, med trycket mot våra tinningar, vad händer när vi namnger trots att namngivning har så mycket med skam å göra? Finns det vinster där vi trodde det fanns bara smärta?

*Klassifikationskampen är den kanske viktigaste, och mest dolda, dimensionen av klasskampen, enligt Veckansbok. För att dra en parallell. Men här är det alltså könskriget som är i fokus.

**Stör du dig på ordet, generaliseringen? Klart män kan vara feminister men är du man så har du manliga privilegier, du har erfarenheter av malebonding och med största sannolikhet stöttar du patriarkatet också, när du inte märker det själv om inte annars. (väljer att inte märka det) Du har erfarenheter av att vara förövare, även om du absolut också kan arbeta mot patriarkatet. Du kommer aldrig va centralperson i en antisexistisk kamp. Men du kan gärna sluta vara centralperson i den sexistiska kampen.