Juliette Lewis några ögonblick på TV. Hon är vacker och trash. Jag fokuserar allt jag kan på att lyssna på vad hon menar och inte haka upp mig på markörer. Där sitter också någon som jag. Hon där är en såndär fisförnäm finfeministflicka, antyder programledaren, vad tycker du om sånt, coola, sexiga Horjuliette? Och Juliette förväntas hugga och hon hugger och programledaren ler sitt grisleende men då vrider hon, vänder obekymrat och plötsligt, solidariserar sig med finflickan och tji får programledaren. Men Juliettes solidaritet med sig själv som Kvinna kostar klassolidaritet. Det blir arbetarklassmännen som får bära lasset. Det blir de som framstår som banditer, skyldiga till utövande av oacceptabel ointelligens. Juliette hugger till slut mot de som använder samma språk som hon själv istället för de som har hennes kropp. Grisleendet brevid henne hade föredragit den första versionen men hans flin är fortfarande alldeles för tryggt.