Fast jag e liksom så konstig fortfarande jag känner igen dagarna men inte mej. Det spelar ingen roll. Det e inget en kan göra nåt åt. Kanske såhär ja alltid varit? Dåligt samvete? Knappt det ingenting har någonting med mej å göra. Ja saknar mina nätter på kontoret, färgprickarna som täcker skärmen, frånvaron av alla andra i byggnaden. Allt e avstängt, jag å världen. Det e dit ja ska. Vart? Lite i taget: Allt e mitt om jag bara koncentrerar mig. Eller va det tvärtom?